21 veckor, 21 km

Årets stora löpfokus är Linköpings halvmaraton, en 30-årspresent från två av mina kära kollegor.

När jag i höstas sprang min första halvmara gjorde jag det halvt förberedd. Jag hade jobbat med långpassen, men under för få veckor. Jag hade gjort intervalljobb, men inte tillräckligt regelbundet och inte tillräckligt långa. Jag hade sprungit hela sommaren, men inte tillräckligt många mil eller pass. Och det kändes, jag orkade bara 15-16 km – jag fick ont, jag tog slut, och vägen in i mål var tuff…

Till Linköping halvmaraton har jag därför bestämt mig för att jobba för att vara bättre förberedd, att ge mig själv bättre förutsättningar för att prestera. 18 januari, 21 veckor innan start, startade jag därför upp min halvmaraplan. Jag kör efter Stora Löparboken för kvinnors 21 km-program – tre pass i veckan fram till start. Jag har aldrig tidigare följt ett träningsprogram, men tror att det passar mig rätt bra, jag är nämligen en person som gör som det står i kalendern, lite oavsett vad som händer i övrigt i livet.

18 jan-16 feb, 4 veckor – Hur går det då?
Vi kan väl säga att det började sådär… Två pass in i schemat fick jag nån influensavariant och tappade 1,5 vecka och 4 pass. Jag bestämde mig för att inte stressa, utan hoppa in i schemat med vissa modifieringar. De två veckorna efter tillfrisknande har avlöpt helt utan avbräck och jag har gjort sex kvalitetspass. Denna veckas tre löppass är inplanerade och jag hoppas att jag kan genomföra dem enligt plan.

Jag försöker att inte titta framåt i schemat för mycket, för jag ser att det blir tufft, både att hinna med alla pass, men också att hålla angivna farter. Programmet går mot ett tidsmål, ett tidsmål som för mig är helt klart tufft uppsatt, men inte ska vara omöjligt, men det innebär också att passen stundtals utmanar mig en bit utanför min comfort zone. Det viktigaste målet är dock att hålla programmet över alla veckor. Att genomföra så många som möjligt av passen och försöka få varje planerad kilometer i benen. Jag vet att det inte kommer funka till 100 %, verkligheten blir aldrig som plan, men det ska bli spännande att se hur det funkar och hur långt det då kommer räcka…

11 juni går startskottet utanför Saab Arena. Jag längtar inte direkt, inte än, men jag ser fram emot det och det ska bli en rolig (och jobbig) resa fram tills dess….

Första halvmaran – Sthlm 2015

Säsongspremiär

I söndags var det dags för säsongspremiär för mig och Otto, tillsammans med Assie, Carina och Nathalie åkte vi upp till Knivsta BK, Sthlm Hundsportcentrum och en enkel klass 3:a.

Jag har funderat mycket på mina känslor på och kring tävling och i lördags såg jag till att fundera igenom vilka målen för just denna tävlingsdag var. Denna tävling låg väldigt tidigt efter vila för oss, vi har bara hunnit träna 3 ggr och Otto är inte heller hundra fysad och inte helt i topptrim. Jag har under vilan försökt få in i mitt mindset att jag inte kan, inte får, värdera om mina och Ottos prestationer är bra eller inte beroende på vad våra medtävlare gör. Alltså, SM-pinne får inte vara målet, utan bra, stabila och snabba nollor är målbilden. I söndags hade jag två mål; stabila starter och bra känsla.

Första klassen var agilityklass, alltid skönt för mig då vi är klara med just de pinnarna. Banan var utan slalom och gunga, men med A och balans. Otto har inte sett balansen på 7 veckor och A-hindret är under omträning så inget fokus på kontaktfält den starten, utan målet var starten. Otto var nosig men med lite envishet så satte han sig, jag gick till mitt märke i backen och släppte. Han reste sig en gång men satte sig igen och kändes stabil, så jag är nöjd. Starten i övrigt var helt okej. Inte super, men helt okej. Han sprang förbi ett hinder efter en tunnel, en av våra svagheter är att han söker mig ut ur tunnel, och ett missat kf men annars kändes det bra även om jag kände mig ringrostig.

I hoppklassen startade vi allra sist. Banan var flytig och rolig, men utan några större direkta svårigheter. Jag försökte att inte tänka på hur många nollor det verkade bli, utan fokusera på ett roligt lopp. Om han var lite nosig i första så var det ingenting mot vad han var i den här starten. När han inte ville sätta sig så tog jag och flyttade honom, tryckte ner rumpan och gick. Jag gick inte långt, men jag gick och han satt tills jag släppte. Vi fick en bra rytm i starten och överhuvudtaget ett väldigt bra lopp. Han var snabb, jag hade bra tryck i benen och svängarna var tajta. Med ett undantag. Efter en tunnel valde jag fel handling, svängmarkerade inte och jättesvängen med sådär 2 s tapp var ett faktum. I mål var jag i alla fall väldigt NÖJD! Känslan var där, vi var ett team och vi satte en nolla på säsongens första tävling. Resultatmässigt var vi en bra bit efter, men konkurrensen var stentuff och ingen placering i världen kan ta ifrån mig känslan från loppet. Så bra säsongsstart!

Efter det här tar vi nu en månad med mer träning och mer fys! 27 februari planerar vi att stå på startlinjen igen, då ska dessutom Lingon också vara med 🙂

Årskrönika 2015

Under 2015 har inlägg i bloggformat lyst med sin frånvaro, men som tur är har jag facebook att falla tillbaka på för att se vad som hänt de senaste 12 månaderna…

Januari
Jag åkte till Stockholm, både på helger och på vardagar, för jobb, för semester, för fest. Började med årets agilityträning för Otto efter några veckors vila. Rehabade en Lingonräser med träningsabstines.  Åkte tillsammans med ett gäng kollegor till Sälen och upplevde för första gången på 19 år alpin skidåkning med blodad tand som resultat. Åkte rundor på längden – på tråkkonstsnö i Vreta och på kanonsnö i Sälen – men bestämde mig för att sälja min tjejvasabiljett. Hästen vilade mest men vi avslutade månaden med att börja starta upp 2015 års träning.

Februari
Sprang årets första tävling i Valla och liten gårdshund blev klass 3 hund på heltid efter sista Ag2-pinnen. Räsern rehabade på men sprang tillslut sin första träning, och var lyckligast av alla. Njöt av lediga helger och agility, skidor och trevligt sällskap. Gick på mitt första spex, 10 år efter Linköpingsflytt. Kammade hem dubbelvinst i LBKs diskborsteliga för 2014 och insåg att vi visst tävlade en del förra året.

Mars
Mars var starten på ett par intensiva jobbmånader med många bollar i luften. Däckade mitt under dem i influensa och var utslagen en vecka. Hopptränade med liten häst och fick för tillfället den glädjen tillbaka. Sprang klass 3 i Valla med Otto och inledde som förra säsongen slutade – med disk. Mot slutet av månaden började jag äntligen träna efter influensan igen och insåg att kondisen försvunnit all världens väg.

April
Inledde med att springa första milen sen december och äntligen känna mig lite på gång igen. Tävlade i Askersund och liten gårdshund använde A-hindret som katapult, något som fick vårens agilityklasser att kännas rätt uppgivna. Åkte ner till Jenny Damm och fick den välbehövliga vårboosten. Fick lite bakslag i ridningen och kämpade med både mig och liten häst. Tävlade i Tranås och comebackade e riktigt lycklig Lingonräser. Åkte på semester i Spanien med Erik och ett helt gäng andra och njöt av en härlig vecka i sol.

Maj
Tävlade i Stockholm och befann mig i chock när vi åkte därifrån med dubbla SM-pinnar och flockens första cert för liten gårdshund. Tävlade i Frövi och tog ytterligare en SM-pinne. Däckade för andra gången för året i feber och var mindre nöjd med det och missad tävling. Satte nytt pers på 5 km trots en strulig vår. Firade! Att jag känt Erik ett år! Att Otto fyllde 4 år! Gick på doktorspromovering i finklänning och såg Erik få sin välförtjänta hatt. Hittade lite ridglädje och dressyrglimmer igen efter en tuff vår.

Juni
Tävlade hos Stockholm Södra och i Österåker och liten dsg nollade ytterligare två klass 3-lopp, men det var det fler som gjorde. Försökte få Lingonräsern klar för SM-start i lag trots bristfällig träning. Till slut stod vi där, på startlinjen på SM på hemmaplan. Grymt häftigt! Avslutade juni på tråkigare vis – med att bli översprungen i hagen och få en trasig axel.

Juli
Startade upp juli i Kalmar och på jätteventet Guldagility. Åkte därifrån med ytterligare en SM-pinne till liten gårdshund och en väldigt blandad känsla för Lingon-agility. Tog semester och åkte till Frankrike, Paris och Normandie. Fortsatte semestern upp till ett stundtals regnigt Borlänge och sprang in ytterligare en SM-pinne under åska och regn. Nollade räserns första (och enda) lopp för året. Sprang gårdshundsmästerskap i Skåne och träffade samtidigt en gammal kär vän.

Augusti
Fortsatte semestern med västkust och lite efterlängtad sol. Kämpade på med långpass inför höstens stora utmaning. Fick för första gången testa att segla, och det i strålande sol. Lagdebuterade med Otto och Kör i vinn i Frövi. Sprang agility även i Katrineholm och fick gårdshundens sjätte SM-pinne.

September 
Tävlade en massa lag tillsammans med Kör i vinn, sådär 12 lopp, och tog våra två första SM-pinnar. Sprang den där allra första halvmaran, 21 km. Trött med nöjd i mål! Sprang mer agility men började känna hösttröttheten krypa på. Anordnade tävling på hemmaplan.

Oktober
Sprang för andra gången ett Tjurrus och bestämde mig raskt för att inte springa tre raka. Började känna hästhoppningsglädjen återvända igen. Köpte gymkort och tog tag i styrketräningsrädslan. Kände agilitytröttheten komma än mer krypande. Tävlade två KM på hemmaplan, i både dressyr och hoppning, och överlevde båda två.

November
Tränade på riktigt bra med den nyfunna styrkeglädjen och låg ovanligt högt i antalet träningsminuter. Sprang en lagdag i Smålandsstenar och fick två lag-SM-pinnar till. Sprang en individuell dag med felfritt lopp, men det var det där med tider. Sprang bra lopp med flera mentala vinster i Vårgårda. Åkte till Köpenhamn och njöt av minisemester. Fyllde visst 3o och firade på massa bra sätt.

December
Fortsatte fira 30-årsdag med en grym 90-talsfest. Går på julfest, både i Linköping och i Stockholm. Laddar för årets sitsa tävling och vinner flera mentala vinster även där, men tyvärr inga pinnar. Anordnar julbord hemma och spelar julklappsspel med agilityvännerna. Springer löpning och agility samt går på bodypump för musikhjälpen som kommit till stan. Firar jul med fina familjen och nyår med underbara vänner ❤

Back on web?

Jag tror jag är tillbaka…
Jag saknar att skriva. Saknar att i skrift kunna analysera träningspass och tävlingsstarter. Jag tror därför att jag är tillbaka, och att det från nu och framåt är en tränings- och tävlingsblogg, än mer än innan. Mest för min egen skull men är ni några som vill hänga med, då är ni varmt välkomna!

Utan mål?

Jag gillar ju mål. Väldigt mycket. Jag gillar att ha saker som utmanar, saker som pushar mig, och mål brukar vara ett bra sätt. Förra året var det extra viktigt. Jag behövde bygga självförtroende, utmana mig och hitta träningsrutiner. Ledorden var UTMANA och VÅGA.

I år är det annorlunda. Med delvis nytt jobb, mycket pendling och en del nya faktorer i min vardag så handlar det mer om att landa. Att utanför jobbet göra saker som jag mår bra av, saker som gör att jag slappnar av. Tävling och träning kommer fortsätta vara en stor del av min vardag. Men jag ska göra det utan press, för i år skulle den pressen som förra året var väldigt positiv kunna göra att det blir för mycket. Därför kommer jag inte skriva ner ett enda mål. Jag har saker jag vill göra och uppnå i huvudet. Men i år håller jag dem där och jag kommer inte klandra mig själv om det av någon anledning inte blir så….

Årskrönika

Januari
Start på det nya året med att träna. Mycket. I backar, på gym och på rullskidor. Och tillslut också på den efterlängtade snön och skidorna. Lilla hästen inledde istället året i boxen med en spricka, totalt blev det 3 månader på boxvila. Tog Ottos efterlängtade sista Ag1-pinne på en Rosettjakt och han blev klass 2-hund på heltid. Gick på ridsportgala med FBR och införde begreppet Fredagsmys på jobbet.

Februari
Även februari gick i träningens tecken. Inledde månaden med toppenspår men tövädret kom och alternativ träning fick tas till. Med träningen och med Tjejvasan på gång kom också den totala hypokondrin. Jag höll mig (såklart?) frisk och 22 februari ställde jag mig på start i Oxberg. 3 h och 16 min senare gick jag rätt slutkörd i mål, men inte mer slutkörd än att direkt vilja göra om det. Innan dess tävlades det en Rosettjakt till, denna gång utan resultat men med ett av Lingonets bästa Ho2-lopp. Fick åka en sen kväll med den där Otto till Jönköping efter att lite russin kommit ivägen och träningspeppade med discoagility i Valla. I februari tog jag också de första kliven ut på väldigt okänd och lätt läskig mark.

Mars
En av årets intensivaste månader på jobbet och en Disa som gick på högvarv. Mars var dessutom en väldigt social månad med inte mindre än fyra helger med krogbesök på stan – agilitybrudar på Harrys, all-in-AW, alumni-AW och Disa-Ida-AW. Hann med att tokkrasha i förkylning och feber däremellan. Tillbringade ytterligare två lördagskvällar i Valla för klass 3 och lag. Åkte till Borås och körde lag. I lag var temat nära. Nära men inte i helt framme. Släppte ut och började sätta igång den lilla hästen, med hjärtat i halsgropen såklart. Kom tillslut igång med träningen igen efter Tjejvasan-koman och satte personliga rekord både här och där. Fortsatte trampa runt lite på den där okända marken och gick ytterligare nåt steg från tryggheten.

April
Inledde april med mitt livs hittills största reseäventyr, 2 april satte jag mig ensam på flyget till USA, Florida och Orlando. Semester och konferens, sol och avslappning, korvstoppning och infopass. 9 dagar senare landade jag lite lagom jet-laggad och hemma igen satte våren full fart. Första milen sprangs i Vidinsjöskogarna. Kvalade med Limited Edition till SM på allra sista kvalförsöket. En heldag hos Jenny för att slipa formen inför sommaren. Däckade 2 gånger på 4 dagar i hög feber. Sprang hattagility, fikade och gick långpromenader i ett vårvarmt Tinnerö. Månaden avslutades med en sommarvarm helg i Tranås med utepremiär för agilityn och absolut inga resultat alls.

Maj
Med maj kom sommaren. Mer eller mindre i alla fall, för varmt det var det i långa perioder. Inleddes med ett kanallöp, första tävlingmilen och första milen under 60 min. Tävlades och tränades en hel del agility både här och där på härligt gröna gräsmattor. Otto kvalade till Ho3 med pinne i Jönköping. Jump for Joy gjorde årets enda framträdande hos Södra Sthlm. Lingon avslutade agilitymånaden med att bli klass 3 hund på heltid med två andraplatser i Märsta.Sprang ett blodomlopp i hysterisk värme och persade med en knapp minut på de där 5 kilometrarna. Det dracks en del vin – på uteservering, på fest, på AWs eller i annat fint sällskap. Gick på fest och träffade en person som snabbt kom att betyda väldigt mycket i mitt liv.

Juni
Med juni kom enligt kalendern sommaren, men på pappret var vädret betydligt mer blandat. Juni var till stor del en agilitymånad. Junitävlingarna inleddes som majtävlingarna slutade – med Ho2-pinne för Lingonet efter vinst i den allra sista klass 2-starten. Vi tävlade SM ända uppe i Sollefteå med Limited Edition. Tillbringade en midsommarhelg på Gotland med samma fina lag. Kursade med Ottoson för Annica Aller. Tyvärr kom vi ur juni med en krånglande gunga på Otto, ett problem som sen tog hela sommaren att lösa. Om det hände nåt annat än agility? Jodå, en agilityfri helg hann matte till Rättvik och gick på ett bröllop. Och en hel del annat också. Men det är en alldeles för lång historia.

Juli
Juli betydde semester. Typ hela juli. Och vilken semester sen!  Inledde i Kalmar med 4 dagar Guldagility och pinnbubblet föddes. Inte för att jag fixade något pinnbubbel där. Men andra gjorde. Ett par härliga dagar hemma med sol och bad i tre dagar. En resa ner till Falsterbo med rose, grillafton och trevligt sällskap. En vecka på hemmaplan med härligt umgänge, fest och mysiga utflykter. Hann dessutom ta nya tag med den där unghästen och vi gjorde debut både på hoppbanan och på dressyrträningen. En hel vecka i Kroatien med bästa mamman. Avslutade juli i Falkenberg med After Beach-agility där Otto slog på stort och tog flockens allra första individuella SM-pinne.

Augusti
SIsta semesterdagarna låg i augusti och utnyttjades till fullo. Valpgos i Norsholm. Agility på Elmia-fältet och Lingons första individuella SM-pinne. Bad och picknick en helt underbar augustikväll sista semesterdagen satte punkt för en riktigt, riktigt bra semester. Även resten av augusti innebar en väldig massa tid vid agilitybanor. Alla helger utan en faktiskt. En lagtävling i Österåker, lag och individuellt i Frövi och en ind i Flen, med en SM-pinne i lag som bästa resultat. Otto tog sig ur gungsvackan, en vinst i sig. Lingon tävlade lag utan matte och lyckades ta en lag-SM-pinne till. Under tiden befann sig matte på en underbart härlig kick-off med kollegorna i Holland. En hel del socialtid hanns med det med – fest i stan, i Lambohov och i Jägarvallen. Nästan alltid med en pinnbubbel i högsta hugg! I augusti började jag dessutom, efter en tids övertalningsförsök, att springa intervaller med Nocout, ett riktigt bra beslut faktiskt.

September
Skulle jag sätta två ord som beskriver september är det nog frustration och agility. Månaden inleddes i alla fall med frustration, i allra högsta grad. Hängde med fina Hanna en helg i Göteborg och gick istället all-in i en laghelg med Limited Edition. Och som vi gjorde det. Fyra pinnar på två dagar och helt plötsligt var kvalet till SM på hemmaplan 2015 i hamn, lyckan var totalt. Sörping och Åtvid anordnade 3:or och frustrationen var tillbaka – så nära men ändå så långt borta. Anordnade två tävlingsdagar på hemmaplan och var rätt trött på agility efter det. Jag och Otto samlade ihop oss för en sista Ag2 utomhus och plötsligt hände det – vinst och första Ag2-pinnen. Däremellan lyckades jag trots allt hinna lite annat också. Någon nära tog en fin examen. Hästens utbildning tog på riktigt fart och vi hopptränade både en och två gånger. Jag sprang hela två löplopp – Mjärdevistafett med kollegor och LiU-lopp med Ida R, båda med riktigt fina tider.

Oktober
Inledde oktober med total hypokondri inför Tjur Ruset. Trots veckor av oroande stod jag i alla fall på startlinjen och tog mig i mål. Lerigt, blött och kallt men förbannat roligt. Förkylningen kom tillslut, men först dagarna efteråt.. Åkte ensam till Vårgårda och tog ytterligare Ag2-vinst med Otto. Debuterade en unghäst på 60 cm på ett KM. Körde 6 lopp på ett annat KM och tog en pallplats med Tisse-Tott. Fick besök av bästa Hanna en helg, en riktigt bra helg. Anordnade med fina Ida fest här hemma hos mig och blev alldeles glad av hur mycket fina människor som finns runt omkring mig. Återupplevde skytte-C på en Halloweenfest. Tillbringade väldigt, väldigt många jobbdagar i Norrköping. Sprang en alldeles ovanlig fredagskväll runt i Ulrika-skogarna på Halloween-trail, en fantastiskt rolig aktivitet.

November
Årets november levde verkligen upp till sitt rykte vädermässigt – grått och trist. I övrigt var det varken grått eller trist. Gick på fest hos Jonas och träffade som vanligt där en hel hög med personer från förr. Insåg glädjen i pannlampelöpning. Var på en mycket trevlig jubileumsfest med Nocout. Körde en mycket trevlig och nostalgisk kväll på stan med vänner från förr. Fyllde år och firade med att försöka ta Ag2-pinne. Det gick nästan, men inte helt. Andra fyllde 30 år och bjöd på stor fest. Gick lite all-in på ridningen och utvecklades riktigt bra med den där lille. Så pass att vi vågade oss utanför gården för en liten clear round. Dessutom genomfördes loppet som på riktigt fick mig att börja springa – Stockholm Tunnel Run – och vi hade en riktigt trevlig dag i Stockholm i samband med det. Fick ny tjänst på jobbet och började på riktigt med konceptet pendling.

December
Startade december med att inse saker jag inte velat inse. När jag väl insåg dem blev det dock riktigt bra och hittills håller det sig så. Ny tjänst innebar många nya utmaningar, till och med några fler än jag räknat med. Slog personligt distansrekord, inte bara en gång utan två.  Firande jul i Jönköping, nyår i Linköping. Började på allvar ta upp Ottos konditionsträning inför säsongen. Fick stå på skidorna ett par gånger och hoppet lever än så länge inför tjejvasan.

Som att vinna högvinsten på Lotto

För sådär 6 år sedan hade jag precis börjat leta hingst till Lillan. Vi hade konstaterat att hon hade en lång rehab framför sig och det kändes som att betäckning var en bra idé. Lillan hade väldigt många egenskaper jag ville ha i en häst – vilja, positiv inställning och outtröttlig energi. Lojalitet och en vilja att göra rätt. Trevliga gångarter, bra hoppteknik och väldigt bra hinderuppfattning. Hon hade dock en aning svårt att balansera det hela, lite svår och rejält het. Jag ville ha en hopphingst såklart, men en sådan med bra gång. Trevlig och lätt i typen eftersom det fanns en del tyngre hingstar bakom henne. Bra temperament. Valet föll på inte helt välkända Last Liberty. Med honom kändes det rätt, magkänslan sa KÖR.

Drygt fyra år efter fölning kunde inte vara mer nöjd med resultatet. Tweet har så mycket av sin mamma i sig. Egentligen alla positiva egenskaper hon hade och gångarterna är ett snäpp bättre än hennes, hinderuppfattningen likaså. Dessutom balanserar han det med ett riktigt, riktigt guldtemperament. Han vill. Alltid och mycket. Särskilt när vi hoppar. Men han är hela tiden kontaktbar och möjlig att kommunicera med. Och han är stencool, i princip i alla lägen.

De senaste åren av mitt hästliv har varit rejält tunga. Efter att ha förlorat Mini, låtit Lillan somna in och tillslut fått ta bort även Dansa var jag nästan redo att ge upp. Beredd att sluta och lägga stövlarna på hyllan på obestämd tid. Det enda som fick mig att fortsätta för ett år sedan var nyfikenheten av vad det ska bli av Tweet. Jag är glad att jag fortsatte, att jag inte gav upp då, för nu. nu börjar glädjen hitta tillbaka på riktigt.

Roligast är hoppningen, såklart! Vi hoppar inte mycket, inte högt, men han gör det så fint. Det är en häftig och trevlig känsla att sitta på en häst som själv taxerar så bra och sköter så mycket av jobbet. Vi tar oss sakta framåt och har provat studs, kombination, vattenmatta och linjer. Vi har inte bråttom men vi jobbar sakta på i rätt riktning.

Varje dag hos Tweet ger mig glädje, nästan varje ridpass ger ett lyckorus. Att få fortsätta mitt hästliv med en sådan häst känns faktiskt som att ha vunnit högvinsten på lotto!

Vardagsrutiner

Slutet på oktober, hösten har invaderat för fullt och vardagen går sin gilla gång.
Jag är lite kluven till vardagskonceptet. Det är skönt när det rullar på lite avslappnat, när jag hinner allt jag vill utan att stressa ihjäl mig. Samtidigt blir det lite tristess. Lite en känsla av att jag borde kunna utnyttja tiden lite, lite bättre.

Rutinerna börjar i alla fall sitta. Slappmåndag med promenad, löptur eller social samvaro. Tisdagsdressyr. Onsdagsintervaller. Bodypump på torsdagsmorgonen. Hoppning på torsdag kvällen. Sociala helger utan tävlingsdagar. Ja, varje vecka ser ju inte likadan ut, men det är inte sådär långt ifrån som under vissa andra delar av året.

Just nu tycker jag dock det är rätt skönt. I helgen är det 3 v till Stockholm Tunnelrun vilket borde innebära att jag snart börjar känna mig sjuk. Antagligen mest hypokondri. De senaste veckorna har jag tränat på rätt ordentligt och tänkte så göra nån vecka till innan det blir lite lugnare inför loppet. Jag är redo, jag tror jag är förberedd för att klara mitt mål och det ska bli väldigt roligt.

En lång säsong

Med förra torsdagens KM är Lingons agilitysäsong avslutad för i år och 2 månaders agilityvila väntar för räsern. Vi har haft en lång säsong, en säsong där vi fått lära oss mycket, en säsong där vi fått uppleva mycket, en säsong som vi nu behöver smälta ordentligt.

Vi började säsongen med klass 2 i hoppklass och klass 3 i agilityklass. I Ho2 hann vi 7 lopp i våras, nollade 4 av dem och tog pinne i tre starter av fyra starter på vår sista klass 2-helg. Ett underbart slut i tvåan och vi kände oss redo för att prova på trean på riktigt.

I trean har vi sprungit ganska många lopp på stora tävlingar – Guldagility, midsommar på Gotland, Falkenberg, Jönköpings dubbeltrea m.fl. Det har sällan känts riktigt dåligt. Tvärtom har det ganska ofta känts riktigt bra. Men det sista lilla saknas och vi har haft svårt att hitta i mål. 85 % disk. 2 nollor. Vi behöver smälta och träna nu, för jag tror att vi kan, vi behöver bara hitta lite nycklar.

Vi har tävlat en hel del med vårt härliga lag, Framförallt på SM i Sollefteå. Men också så pass att vi redan är kvalade till SM 2015. I lag har vi betydligt bättre statistik – 40 % disk och hela 35 % nollor. Mycket för att matte har en annan jävlar anamma när hon går in i lagloppen. Det gäller att hitta och ta fram den i varje lopp, även individuellt, inför nästa år.

Lingon är redan Sveriges bästa agilitywhippet, nästa säsong ska vi förhoppningsvis visa att vi har i Sveriges högsta klass att göra, att vi kan konkurrera om SM-pinnar, att vi kan höja oss en nivå till. Vi har gjort en fantastiskt härlig resa hittills och jag hoppas och tror inte att den är slut än på långa vägar.

KM då? En räser som inte sett agilityhinder på 3,5 v var precis så peppad och ändå lyhörd som bara en räser efter vila kan vara. Matte halkade och orsakade en vägran, Räsern tokhoppade ett kontaktfält och så fick vi en vägran till. Trots allt en fjärde plats och vi hade fantastiskt roligt!

Plötsligt inom räckhåll!

För tre veckor sedan kändes det här med Ottos agilityklasslopp kändes lite lätt uppgivet. När jag efter en lång dag gick tillbaka och tog om ett A-hinder på hemmatävlingen var jag inte särskilt glad och dessutom säsongstrött så det stod härliga till.

Bara två tävlingsdagar senare är känslan en helt annan. Först två bra lopp i Kumla med vinst och pinne i det andra. Och sen en liten tripp till Vårgårda i lördags.

Jag var inte tokpepp, varken i fredags kväll eller i lördags morse. Med hund i kl 2 och 3 var jag inte direkt poppis på samåkningsfronten och jag åkte ner själv, 2,5 h resa och start kl 0545.
Ag2-banan var lurig, särskilt slalomingången och situationen runt A. Otto räddade en miss, jag jobbade på bra i övrigt och vi gick i mål med 0 fel och in i ledning!! Ledningen fick vi som ensam nolla behålla hela klassen igenom och därmed är andra Ag2-pinnen bärgad. Ag3 känns helt plötsligt helt inom räckhåll, ”bara” en kvar nu!

Ho3-loppet var bra det med. Vi kan. Men om matte babysitter innan en lång, rak tunnel så hinner honom inte. Visa och stick är läxan till vintern.

Nu laddar vi för KM på torsdag, då ska även Lingonet få vara med. Otto är också anmäld till Kungsör i november, lämpligt nog en tävling med dubbel Ag2…